Personer med hög trovärdighet och rätt blandning av ethos och pathos gör detta på ett sätt som man vanligen inte lägger märke till, kanske till och med välkomnar eller åtminstone accepterar. Problem uppstår dock om det blir för långt språng mellan fråga och svar. Då blir bron  för lång och i värsta fall kan den spricka och kollapsa och trovärdigheten för talespersonen krackelerar.

Julian Assange är en mästare i att ha fokus på det han vill berätta, på att ge fiffiga svar som leder tillbaka till hans huvudspår. Han var det redan innan han blev misstänkt för våldtäkt. Men i och med frågorna kring våldtäktsmisstanken och hans ovilja att svara rakt på dessa så tappar han i trovärdighet. Hans omfattande tirader där han bland annat använder tekniken att spruta detaljer (om den svenska rättsprocessen, som han tolkar den) över en reporter och hoppas att reportern inte är lika påläst som honom är besvärande för hans trovärdighet ur ett retoriskt perspektiv.

För hans anhängare spelar det ingen roll, de ser konspirationer överallt för att störta deras hjälte. För hans fiender spelar det heller ingen roll för. För dem är han en självgod, självupptagen narcissist med psykopatiska drag som vandaliserar demokratin. Men för den stora massan i mitten som inte riktigt vet vad man skall tycka spelar det mycket stor roll.

Skapa dig en egen bild. Det finns gott om material att titta på:

En frågestund på en TED-konferens från Juli 2010 där Assange hyllas:

BBC-intervju från 16 december där Assange får ganska direkta frågor om anklagelserna, men vad svarar han… egentligen… (till viss del kanske de konstiga svaren kan skyllas på tekniskt strul med återhörningen)

En BBC-intervju några dagar senare (21 december), där Assange får mycket kritiska frågor, men vad svarar han… egentligen…

Här är en intervju från oktober där Assange får en CNN-reporter att avslöja sin källa angående slitningar inom organisationen och lämnar intervjun när han får frågor om anklagelserna i Sverige.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=eYU7pdGfrUM]

När jag hör detta skäms jag. Förutom att jag skäms över att kolleger förnedrat kunder och människor så skäms jag även som medborgare. Jag tror på att alla människor har rätt till medieträning så att förståelsen för media ökar. Men skammen ger mig också kraft och inspiration att försöka göra något annorlunda.

Min grundfilosofi när det gäller medieträning är enkel: Efter träningen skall talespersonen känna sig trygg och säker på vad och hur saker skall sägas, ha flera verktyg för att driva konversationen med en journalist (inte bara svara på frågor) och känna sig inspirerade att tala med media.

Nyckelfaktorn i de medieträningar som ger bäst effekt verkar vara att fokusera på budskapet; ingjuta det i hjärtat på talespersonen, belysa det ur flera vinklar, berätta om det med flera metoder – fullkomligt omfamnas och underordna sig budskapet. Efter en sådan djupdykning i budskapen spelar det ingen roll hur jobbiga frågor, hur aggressiv intervjuteknik, vilka spekulationsfrågor jag än ställer i de avslutande praktiska övningarna – talespersonen är helt fokuserad på budskapet på ett naturligt och självklart sätt.

Många tar också på sig ytterkläderna med en ny schwung och lätthet efter sådan session och ger mig ett handslag med en kraftfull självklarhet som ett kvitto på full trygghet. Då skäms jag mindre.

För att fånga en publiks intresse och uppmärksamhet krävs det inte endast att ämnet man pratar om ska vara intressant, det krävs också att sättet det framförs på fångar publiken och att talaren hamnar i fokus. För att lyckas med detta finns en rad retoriska knep, men om ett framträdande ska bli ihågkommet behövs det oftast mer än bara skicklig retorik. Genom våga tänka utanför boxen, överraska och ibland även använda andra instrument än sin egen kropp och röst kan ett framträdande skilja sig från mängden. Nedan listar jag ett urval av TED-klipp jag anser sticker ut lite extra i sättet att tala och framträda.

Hans Rosling reveals new insights on poverty
Hans Rosling avslutar sin presentation av Gapminder med att sluka en bajonett från 1850-talet. Ingen har visat det bättre än Hans – it’s hip to be square!

Tony Robbins asks why we do what we do
Tony Robbins talar, med starkt kroppsspråk och enorm energi, om vad som driver oss människor och våra beteenden. Under presentationen håller han publiken i ett järngrepp genom cliff hangers och med oväntad hjälp av Al Gore.

Richard St. John’s 8 secrets of success
En kort, kärnfull och enkelt illustrerad presentation av Richard St. John som visar åtta hemligheter för framgång. På futtiga 3,5 minuter lyckas Richard förklara vägen till framgång, bara det är en prestation i sig, kort nog att se om både en och två gånger.

Keith Barry does brain magic
Keith Barry visar genom hjärnmagi och tjuvknep på ett lättsmält och underhållande vis at det vi ser inte alltid är det som sker. En läxa väl värd att ta till sig.

Einstein the parrot talks and squawks
Papegojan Einstein uppvisar en imponerande stor vokabulär, när hon tillsammans med skötaren Stephanie White flörtar med Al Gore och vädjar till publiken att värna om Einsteins vänner i djurriket. Så inövat och stelt det kan bli med en papegoja, men jag gillar nytänkandet. Utanför boxen, ska det visst vara?