Orden är betydelsefulla som markörer

De flesta håller nog med om att ord spelar roll, stor roll. Men det är kanske inte alltid vi reflekterar över hur stor roll orden spelar som markörer och hur de kan användas. Som kommunikatör blir man lite yrkesskadad och kan inte riktigt bara ta till sig budskap utan att reflektera över vad tekniken som ligger bakom.

Ett exempel som sticker i ögonen på mig är Håkan Juholts medvetna och till och med envetna användning av ordet ”barnfattigdom”. Ordet i sig är inte nytt, det har funnits länge i svenska språket, men det har sällan används för att beskriva svenska förhållanden. Rädda Barnen har i flera år arbetat hårt för att etablera begreppet som en beskrivning av hur svenska barn har det och både fått ros och ris för det.

Nu måste verkligen Rädda Barnen känna att de fått en stor röd ros när Håkan Juholt vill adoptera begreppet för att samla de splittrade styrkorna, skapa engagemang för sin politik och hitta ett tydligt och enkelt sätt att kritisera alliansen.

Rent kommunikationstaktiskt är inte detta något nytt grepp, det är kanske världens äldsta metod för att samla massorna. Hitta ett enkelt ord, ett enkelt begrepp som alla kan relatera till och arbeta sedan hyperkonsekvent med det.

Just ordvalen och sättet att uttrycka sig konsekvent var ett av alliansens och nya moderatorernas framgångsrecept, något som är väl känt i den handbok som Per Schlingmann skapade efter valet 2006.

Om man skall bedöma världen efter Google Trender så syns också detta tydligt. Ta exempelvis utvecklingen på det rätt abstrakta ordet ”Arbetslinjen”:

Continue reading »

En av årets största pr-floppar – vuvuzelan?

Ingen har väl undgått den öronbedövande vuvuzelan vid det här laget. De låter som en hord ostämda elefanter på amfetamin eller som en bisvärm med en miljard bin – som borde få sina vingar smorda med fem-femtiosex. Men frågan är tudelad.
Vuvuzelan skapar stämning på plats, enligt rapporterna, och trumpeten är ett viktigt inslag i den afrikanska fotbollen. Oljudet är kulturellt betingat m.a.o. och man ska  ta seden dit man kommer heter det som bekant.
Oj då FIFA.

Till saken hör att när alla dessa miljardbyggen till arenor byggdes så byggdes en del för att klara av ett eventuellt sommar-OS, som Sydafrika planerar att ansöka om. Men med denna enorma folkstorm som stör sig på vuvuzelan (snart rapporteras det mer om trumpeten än om själva Fotbolls-VM) undrar jag om den Olympiska kommittén vågar arrangera OS i Sydafrika.
Oj då Sydafrika.

Total transparens: Ekwall intervjuar inifrån AIK:s omklädningsrum

Tänk er att Patrick Ekwall, och övriga ackrediterade, fick tillgång till de allsvenska omklädningsrummen. Föreställ er att han intervjuar en fly förbannad Bojan (som inte kan smita) efter en derbyförlust mot Djurgården.
Vilket stoff det skulle vara för tv-tittarna och vilken påfrestning det skulle vara för tränarna och spelarna. Men det funkar på andra sidan Atlanten.

I NHL har ESPN tillgång till tränarna och spelarna direkt efter matchen – i omklädningsrummen. Detta är riktigt bra TV som bygger på en ömsesidig respekt. Spelarna svara på frågor och journalisterna gör inga ”övertramp”. Alla vet vad som gäller. Om en reporter nästlar sig in utan tillstånd och det uppdagas får det konsekvenser. Reporten och dess tv-kanal kan bli avstängda från omklädningsrummen för all framtid. Det är en nolltolerans som faktisk fungerar.

Nu vill ESPN få tillgång till spelarna och tränarna i FA-cupen i England, precis som de får i NHL. ESPN menar att mer tillgång till spelare och tränare är en win-win-situation och man hoppas att ett test med FA-cupen kan leda till att man får samma tillgång till Premier League.
Så här säger dom själva: “If we can prove it there where people are more open to it, we can show the fans are learning more and enjoying it more and the club, the manager or the athlete benefits. We’re not trying to trip people up, we’re just trying to make good television.”

Tänk om detta gällde Allsvenskan.

Som fotbollssupporter skulle jag älska detta. Som PR-konsult ser jag möjligheter. Om jag vore sponsor skulle jag gnugga mina händer. Om jag vore tränare skulle jag bli djupt oroad.

Fotbollssupportens tankar:

- Kul att få en inifrån-rapport!
- Nu vill jag veta varför ni inte visar hjärta när ni spelar!
- Jag vill höra mer om skadan på stjärnan som oroar!
- Jag vill höra härliga kommentarer om motståndarna som vi precis spelat ut!

PR-konsultens tankar:

- Vilket budskap vill vi förmedla efter en förlust/vinst?
- Hur kan vi avdramatisera en eventuell negativ företeelse t.ex. en förlust?
- Hur kan vi vädja om supportrarnas tålamod/stöd?
- Våra spelare bygger klubbens varumärke – hjälp dem att bli mediala.

Sponsorns tankar:

- Hur kan vi få än mer exponering nu när TV får mer tillgång? Vepor i bakgrunden?
- Kan våra produkter synas i intervjun? Sportdryck?  
- Kan vi som huvudsponsor få tillgång till omklädningsrummet också?

Tränarens tankar:

- Hur i helsicke ska vi hålla humöret upp efter en förlust och vara samlade?
- Hur ska vi se till att inte läcka information?
- Hur ska vi se till att dra åt samma håll och inte baktala varandra?
- Vi måste behålla fokus på fotbollen.
- Vi måste bli medievana och känna oss bekväma med media tätt in på oss.

Det skulle vara intressant om ett tv-bolag fick samma tillgång som ESPN får i NHL till spelarna, i låt oss säga: Svenska cupen. Som är måttligt populär. Gör ett test och utvärdera.

Till sist kan jag inte hålla mig bort från synergin mellan media, social medier och sport och visa på ett bra exempel. Fotbollskanalen Europa som går på TV4 på söndagarna har startat en Facebook-grupp. Ytterligare en meningslös Facebook-grupp tänker ni. Men den är den inte enligt mig. Den tar till vara på ett engagemang (fotboll engagerar) som finns, den bjuder in till dialog, visar på transparens och i slutändan bidrar den till produktutveckling. Ekwall och Co kommer definitivt att hålla koll på gruppen och snappa upp vad tittarna gillar och inte gillar. Igår puffade Ekwall för Facebook-gruppen i TV, och vips fick gruppen 1000 fler medlemmar, och han bloggar om den. Han har insett att media + social medier + sport är en lyckad kombination.

Hammarbys PR-blunder speglar samhället i stort

I gårdagens DN kunde vi läsa om tränaren Marie Appelgren som fick sparken då hennes lag vann för mycket. Artikeln bygger på radiodokumentären ”Laget som vinner för mycket” och sändes på P1 i måndags. Hammarbys flickor födda 97 är alltså Stockholms mest framgångsrika lag och ändå får tränaren sparken. Jag är inte förvånad.
I Sverige är det nämligen fult att vinna.

Hammarbys ledning gladdes dock åt lagets framgångar men vara oroade över att de vann för mycket. Marie föreslog att de kanske skulle må bra av att möta bättre motstånd. Det skulle kunna vara  äldre tjejer, eller ett pojklag kanske? Istället föreslog ledningen att spelarna bara skulle få göra mål med vänsterfoten eller nicka bollen i mål (ja, det är sant). Sen fick Marie sparken. Hon efterlyste alltså en elitsatsning för några utav Sveriges mest lovande fotbollsspelare och istället fick hon sparken. Vilka signaler sänder det ut till tjejerna i laget undrar jag?

Marie var oerhört uppskattad av tjejerna och tjejernas föräldrar. Hon gav dem mod, hon visade att man kan jobba tillsammans för ett gemensamt mål och – framför allt – gav hon dem ett självförtroende. Något som är hårdvaluta hos dagens unga tjejer (klyschigt men sant).

Hammarbys inställning speglar tyvärr samhällets inställning till elitsatsningar i stort:
Det är fult att vinna och det är ännu värre att säga att du tror på dig själv. Fråga Zlatan bara. Däremot älskar vi att se våra idrottsstjärnor vinna guld i VM och i OS, vi kräver nästan medaljer, och vi  hyllar våra hjältar när de kommer hem med en medalj i bagaget från OS eller liknade. Skammen i  att elitsatsa och kraven på medaljer är en oerhörd paradox som är typisk svensk vill jag påstå. Tror ni Charlotte Kalla har legat på sofflocket?

Samtidigt handlar detta inte enbart om sport och elitsatsningar. Det handlar om att ge våra ungdomar ett grogrund att stå på. Ett mod att våga vinna och ett självförtroende att ta med sig ut i livet. Idrotts- och föreningslivet är något jag vurmar för. Det ger så himla mycket mer än sportsliga resultat. Det ger en vinnarinstinkt, mod, social kompetens och det lär dig att bli en lagspelare. Bra ledare som Marie kan fostra unga tjejer att tro på sig själva. Det ger dem förutsättningar att bli riktigt framgångsrika i livet och samtidigt ödmjuka – eftersom de är fostrade i och av laget.

Att det är fult att vinna är ett problem för helyllelandet Sverige i allmänhet och i synnerhet när det kommer till damidrott.  Ytterligare ett problem för damidrotten är att medias fokus ligger på herridrott. Hade det varit Hammarbys pojkar födda 97 som varit lika framgångsrika hade det varit annat ljud i skällan.

Tittar man på närliggande artiklar, till artikeln om Marie, presenterar DN kvällens viktiga matcher: Arsenal – Barcelona (nästan en helsida) och Djurgården – Brommapojkarna (en halv sida). Samtidigt spelar Sveriges damer årets första VM-kvalmatch. Det står det inte en rad om. Jag är inte förvånad. Men på den här punkten är jag heller inte upprörd. Det handlar faktiskt om utbud och efterfrågan. Punkt.

Däremot måste det till en attitydförändring till elitsatsande damer: Ju bättre spelare desto bättre landslag. Och har vi ett bra landslag kan vi skörda framgångar i EM och VM. Då ökar det mediala intresset och massor av spaltmillimetrar kommer att tillägnas tjejerna.

Framgångsrika idrottsmän OCH idrottskvinnor har och kommer alltid att vara fantastiska ambassadörer för Sverige (även för varumärket Sverige). Var tacksam för att de finns och sluta gnälla på kaxighet och elitsatsningar.

Allsvenska marknadschefer satsar på sociala medier

Se så! Nu ska klubbarna locka tillbaka publiken med hjälp av sociala medier läser jag på Dagens Media. Härligt att se. De allsvenska klubbarna har dock utnyttjat sociala medier förr för detta ändamål t.ex. IFK Göteborg med den prisbelönta kampanjen Gaisblomman, som jag tycker är hysteriskt rolig.

Däremot tycker jag mig se ett tydligt inifrån- och utifrånperspektiv där klubbarna pratar om ”en bra mix av papper, tv, webb och utomhus” och nu ska man lägga till sociala medier till detta. 

Men jag ser även ett långsiktigt tänk. Djurgårdens Patrik Asplund pratar om en strategi som han inte vill gå ut med än och Malmös Per Wellinder säger att de har en nära dialog med sina egna supportrar m.m. Åter igen – kul att se.

Nu hoppas jag att klubbarna även lägger upp en intern kommunikationsstrategi till hur man ska förhålla sig till det digitala landskapet:

- Har vi några spelare som twittrar eller bloggar?
- Finns våra spelare, ledare och övrig personal på Facebook?
- Finns det supportar som bloggar framgångsrikt om vår klubb?

Tips till klubbarna:

- Ta vara på supportrarnas engagemang – ni är allt för era inbitna fans
- Underlätta för era ambassadörer (IFK Göteborg har t.ex. en fin ambassadör i baraben.com)
- Utbilda spelare, ledare och övrig personal i vett och etikett i sociala medier

Hoppas verkligen klubbarna inser potentialen här. De har ett enormt engagemangskapital (kan man säga så?) att förvalta från sina supportrar. Sport och sociala medier går hand i hand och jag önskar att de inte bränner allt krut på att försöka få tillbaka publiken, vilket är ack så vikigt också, via sociala medier. Det får inte bli ytterligare en kanal att basunera ut sitt budskap i. Det bästa sättet att få tillbaka publiken är att spela bättre fotboll.  

Däremot får det gärna bli ett strategiskt sätt att öka sammanhållningen internt, öka dialogen med supportrarna och minska friktionen mellan spelare och media. Då snackar vi. Hur stolt skulle man inte bli som anhängare om ens klubb var allt detta? Hur sugen skulle man inte bli som sponsor att sponsra en klubb som har de mest hängivna fansen?

Stolpe ut för Mona Sahlin?

Facebook-gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler medlemmar än Mona Sahlin?” har i skrivande stund 103 838 fans! Svaret på fråga är såldes: Ja det kan den (på fejjan i alla fall). Med råge dessutom. Jag ska inte orera om detta trivialiserande av politiken och försöka göra en seriös analys av spektaklet. Det lämnar jag åt PA-proffsen. Men som pr-konsult med fokus på marknads-pr och medierelationer kan jag inte låta bli att leka med tanken på olika medievinklar så som ”Stolpe ut för Mona Sahlin” och ”Mona Sahlin gav ett stolpigt intryck” m.m. (Jepp, jag är göteborgare).

Casekväll @ Cohn & Wolfe

Igår bjöd Cohn & Wolfe in studenter från Informations & PR-programmet vid Mittuniversitetet som gör sin praktik i Stockholm till en mingelkväll. Tillsammans med branschvänner och konsulter från Cohn & Wolfe var vi runt 30 personer som åt gott, drack gott och snackade praktik, PR och stockholmsupplevelser.

Under kvällen presenterade konsulterna Joel Pallvik, Erik Yström och Joanna Mossberg varsitt case de arbetat med. Joel berättade kortfattat om en framgångsrik viral kampanj för Unibet, Erik om guldäggsvinnaren ”Minimize me” och Joanna om arbetet med Cancerfonden. Efteråt gick några vidare ut i stockholmskvällen, medan andra vände hemåt för att vila upp sig inför veckans sista praktikdag.

Ett stort tack till alla som dök upp och en stor eloge till Cohn & Wolfe som bjöd oss praktikanter på såväl mat, dryck och  lokal som intressanta presentationer.

Snabba Cash och statistik

Filmatiseringen av Jens Lapidus bok Snabba Cash går som tåget på landets biografer. Just nu nummer 1 på biotoppen, före Avatar, Det regnar köttbullar och Alvin & Gänget 2. När flera medier, däribland DN rapporterade att Snabba Cash blir en triologi dröjde det inte många minuter innan det googlades för glatta livet på “casting Snabba Cash 2″ och “Snabba Cash roll”. Statistikmätaren gick i taket på bloggen vilket är rätt intressant ur ett hamna-högt-på-google-perspektiv, men förmodligen helt ointressant för er som verkligen vill provfilma för en roll.  Att flera av träffarna landade här beror med största sannolikhet på det här inlägget.